Barnvagnsmaffia!

I dag var jag och min väninna på stan och lunchade, med bebisen. Som vi störde oss för några år sedan på alla mammor med sina barnvagnar och skrikande ungar, som prompt skulle tränga sig in på samma fik som "oss andra". Stolta hönsmammor med sina glassiga cityvagnar som tar upp halva cafeét. Pluttinuttandes med sina gallskrikandes babysar som om det vore naturligast i världen att alla andra ska lyssna till detta oväsen och bara le; Åh, så gulliga dom är, dom små liven! Nu knatade vi själva runt på stan, stolta upp över öronen över denna lilla gudagåva, som i och för sig, sussade sött i vagnen. Trängde oss in på ett fik, bland de andra barnvagnarna och tyckte att det var helt i sin ordning att ingen kom förbi där vi satt. Vi hade ju ett barn med oss! Ett jättegulligt barn. Som var tyst och sov faktiskt. Jag har ju samma rätt som alla andra mammor, sa min vän när jag påminnde henne om våra tidigare agritioner över andra. "Nu är det min tur att ta plats. Min tur att vara stolt förälder!" Ja, jag var en minst lika stolt kompis till den stolta mamman!

Det blev en flicka!

En underbar liten guldklimp är här! Min kompis fick en flicka den 25:e mars. Hon är så fin. Jag vill vara där hela tiden. Det är så mysigt med de små.

Annars jobbar jag mest hela tiden känns det som. Jag jobbar natt och kväll om vartannat på jobbet, för vi har så mycket att göra. Och så teater på det. Phust! Det går bra på föreställningarna. Förutom avsaknad av adrenalin, som är ett måste för att göra sitt yttersta så går det bra. Adrenalin är ett konstigt fenomen. Det gör att man klarar så mycket mer. Utan det glömmer jag bort vad jag ska säga. Man måste vara skitnervös för att vara riktigt bra. Visst är det konstigt? De säger ju att folk har lyft bilar av adrenalin kickar, om någon är på väg att dö. Min gamla skolkamrat sågade ju av sin kompis ben i en bilolycka för att han skulle överleva. Så, nog är det tur att det finns.

Nu längtar jag efter sommaren! Vara ute. Vara lite ledig!

Var är våren?

Nu har vi klarat av de tuffaste föreställningarna! Premiär och föreställningen efter det. Efter premiären är det skitsvårt att vara bra. Jag tror att efter en topp kommer alltid en dal, och då måste man kämpa för att hålla uppe energin i spelet. Inte slappna av för mycket, utan ge järnet i alla sånger. Publiken vill ju naturligtvis se en bra show även om vi känner oss hjärnslöa. Eller jag gjorde det i alla fall. Men det gick ganska bra. Nu följer ju en rad helger med teater, som måste vara lika bra varje gång. Man har ett ansvar i det här yrket, liksom många andra jobb naturigtvis, att när man har en mindre bra dag får det inte gå ut över ens prestation. Men oftast om man känner sig trött och hängig när man går till Arbis, så är man glad när man går där ifrån. Positiv energi sprids inom dessa väggar. Jag har kommit att älska många av de sånger jag sjunger. Det är lycka bara det. Att få sjunga och sprida glädje bland publiken. Om det är en gladare person som lämnar salongen så har vi lyckats! Förhoppningsvis är det fler. Hi, hi! Annars kanske det inte är så bra kom jag på! Ja, ja, ni fattar vad jag menar. Jag försöker vara lite djup här!
Hoppas våren kommer tillbaka snart! Detta är för tråkigt, med snö!

Lina på radio!

Jag överlevde premiären! Fyra spårvagnar i NT! Det känns så kul! Hoppas att vi får många som vill komma och titta på oss. Det här är recensionen i NT:

www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3362552

Igår var jag med som morgongäst i radion, på P4. Första gången i radio och direktsendning! Jag var pissnervös. Men det gick ganska bra. Lotta Karlsson som var radioprata, var mycket trevlig. Fy, vilket stressigt jobb hon har! Hon styrde allt från där hon satt, jinglar musik och när nyheterna skulle på. Intervjun finns att lyssna till för den som vill på: www.sr.se/cgi-bin/ostergotland/program/index.asp?date=2008-03-18&ProgramID=72

mellan 8.30-9.00 var jag med en stund. Känner mig lite stolt att jag inte svimmade i radiostudion av nervositet!

Artikel i NT

www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3348202

Förutom att jag fick heta Lindberg, så var det en bra artikel.

Premiär i morgon! Så nervöst! Vi hade general repetition i går med publik. Lite press och speciellt inbjudna var där. Det gick mycket bättre än i förgår kan man ju lugn säga. Men det är mycket som inte riktigt vill klaffa. Ljudet strular en del, vilket gör att man tappar fokus. Jag tappar lite i replikerna ibland. Det är lite text att hålla reda på. I måndags fick jag en ny text till en sång, i går fick jag nya steg i ett nummer! Det hinner inte sjunka in i hjärnan innan det är dags för premiär. I morgon gäller det, då måste jag vara duktig så inte min man och mor får skämmas över mig. Hjälp, varför utsätter jag mig för detta?

Galna rep!

Nu börjar det dra ihop sig till premiär! Vi repar så svetten lackar sent in på natten. Det var mycket tungt att kliva upp halv sex i morse kan jag lova. Det är inte att rekomendera att jobba två heltider på samma gång!
Just nu är det mina hysteriskt snabba byten som oroar mig mest. Man har 30 sekunder på sig att hoppa ur en kreation och in i en ny!? Hur ska det gå? Det låter kanske sjukt att behöva öva på att byta kläder så fort som möjligt, men det är en lika viktig del för att allt ska hänga ihop. En knäpper upp mitt korsettliv, en annan drar av mig kjolen och en tredje byter mina skor. På men andra klänningen fort som ögat, samtidigt som Karin byter min peruk. Det är helt galet! Önskar att ni fick se all action bakom scen någon gång. Alla vet på sekunden vad de ska göra. Ridå upp på exakt cue, speglar ner och bord in. Inget får gå fel, för då stannar hela föreställningen upp. I förgår fick jag min klänning åt fel håll. Då är det skitsvårt att inte börja garva. Jag fick köra hela scenen med en "annorlunda" skärning på outfiten helt enkelt.
Snälla gud var med mig på lördag!

Trött!

Oj, vad det är slitigt att vara teaterapa. Min man minns jag knappt hur han ser ut! Jobba, jobba, jobba! Jag repar dans, sång och scener om vart annat. Det går runt i skallen på mig. I går repade vi med flickorna som ska dela på rollen som min dotter. De var såå duktiga. Kul med lite frisk fläkt i föreställningen. Barn är ju lite oberäkneliga, så det gör det hela lite mer spännande. Det var kul att vara mamma på låtsas.
Idag blir det fotografering. Det är lite kläder att hålla ordning på. Jag har sju perukbyten. Aj, min stackars hårbotten! Hur kunde jag tro att det var glamoröst att stå på scen!? En klänning är så tung och måste därför sitta stenhårt runt midjan, så att jag nästan inte kan andas. I denna utstyrsel förväntas jag sjunga vackert och dansa. Utan att se lidande ut helst. En svimmning hänger i luften varje gång. Hoppas premiären går bra, då får jag min belöning.