Det känns som om uttrycket "skaffa barn", snart kommer vara utrotat. För hela min omgivning tycks vara fylld av, "vi vill så gärna få barn", men lyckas inte! Kanske är det slumpen att oturen gång på gång, just har funnit mig, men det har gjort mig uppmärksam på detta ämne. Alla pratar om BIM(beräknad icke mens), ägglossningstest och folsyra! Man planerar denna nedkomst som man trodde skulle komma som ett brev på posten. Men månaderna går och fortfarande inget pluss på den där nedrans stickan. I detta samhälle, där vi planerar oss till döds. Helt plötsligt kan man inte planera. Det blir när det blir! Hur ska man kunna acceptera det? Vi tjejer älskar att planera. Det är liksom vår grej. Här står man nu inför ett hinder, högt som ett berg, som förstör våra uppstrukturerade liv, och gör så att det stannar upp i planeringen. Då, blir detta ett projekt! Ett mål som måste nås, till varje pris! Det är nu samtalen bara handlar om vår cykel. När släpper ägget, och vilka dyra hälsokost preparat ska jag peta i mig, för att öka mina chanser till en jackpot. Detta icke planeringsbara ämne, skapar en smått hysterisk vilja att rätta till detta, guds misstag. Jag vill bestämma över mitt liv! Ge mig en bebis NU! Vissa lyckas bra. Andra efter ett tag. Många får vänta allt för länge på sitt efterlängtade barn. Några tvingas inse livets stora orättvisa och leva sitt liv utan biologiska barn! För mig skulle detta vara den största sorgen i mitt liv!
Har det alltid varit så här svårt att få barn? Kanska bara det, att de inte planerade och kontrollerade allt in i minsta detalj? Eller nej! Inte var det så här många som fick missfall förr t.e.x, alltså när mamma var ung? Ett eller två missfall hör ju till det normala idag. Är inte det konstigt? "Skaffa barn"nej, det kan man nog glömma! Snart heter det; "vi kämpar för ett barn"!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Håller med dig, hela min omgivning är full av detta kämpande också! "Skaffa barn" är två ord som skär i öronen numera när man sett på nära håll att det många gånger är OMÖJLIGT att bara skaffa. Man "försöker få" nu för tiden...
Sen tror jag nog att missfall och barnlöshet var rätt vanligt förr också men det va mycket mer tabu. DEt är det ju fortfarande, många väljer att inte berätta för sin omgivning om att dom "försöker få" eller "kämpar som djur och sliter sitt hår och gråter bittra tårar - för att försöka få" men förr beräattade man nog ALDRIG. Inte ens om missfall, det va ingenting man berättade om.
Det är väl därifrån det kommer det här att maninte ska berätta för nån förrän efter tre månader då det fortfarande kan gå fel (vilket det kan senare med men, ja du vet vad jag menar) för hände det då så tidigt så sa man helt enkelt inte till nån att det hade hänt.
Sen tror jag att det är mycket mer vanligt att man gör IVF och så nu, inbillar jag mig? Att felr väljer att göra det nu än förr. Då kanske man försökte på eget håll mycket, mycket längre och lyckades det inte då tillslut så förblev man barnlös eller adopterade. Eller i undantagsfall gjorde IVF. Som sagt, ibillar jag mig, jag vet inte säkert.
Vilket fall som helst så värker hjärtat mitt för alla som kämpar, kan inte föreställa mig hur kämpigt det är! Och när den dagenkommer då jag vill FÖRSÖKA FÅ så hoppas jag att många kommer hålla tummarna för mig. Jäkligt förmätet av mig att sitta och tänka så utan att veta (jag kanske lyckas påförsta försöket) men jag har länge haft en starkt känsla av att jag kommer få tillhöra dom som får kämpa.
Fast det kanske "bara" är att man påverkas av sin omgivning och sympatilider med dom så till dengrad att man tror att det är en själv som är i den sitsen, eller kommer att bli.
Oh jisses vilken lång kommentar, sorry! ;-)
Kanske är det som du säger. Det är upplysningens tid vi lever i!
Skicka en kommentar