
Nu är jag ingift faster till två. Det här är kortet som de ska få på deras lilla underverk. Jag ber om ursäkt för att man kan skymta min svägerskas ena tutte på bilden. Hoppas ni har överseende med detta. Hoppas vi får komma och se lilla tjejen idag, är såå nyfiken. De har en pojke innan, så det är ju kul med en av varje.
Det går så fort med alla bebisar. Nu är det bebisarna som får än att förstå att tiden går så fort. Gud vad de växer! Det här är lilla Linn som föddes nyss.
Mamman och lilla Linn och jag satt på stan igår och pratade skit över en kopp kaffe. Jag ser på henne och längtar efter en egen liten. Denna babybom omkring mig gör mig lite utanför. Vad ska jag underhålla mig själv med på alla tillställningar när alla grejar med sina små? Vad har jag att tillföra i detta eviga barnpratande? Inget! Jag har inget att tillföra längre. Klart att mamman kan tycka att det är trevligt att fika med mig, men jag menar de andra mammorna, när de hamnar i en grupp. En flock mammor är en barnlös kvinnas största skräck! Det enda som finns att säga till mig är; när ska ni skaffa barn då? Hmm, ja det kan man undra!

1 kommentar:
Egentligen finns det en hel del annat att fråga dig och prata med dig (och mig) om men tyvärr så verkar det va något av ett fenomen att mammor i flock får dålig fantasi och inte kan komma på ett enda ämne att prata om. förrutom då just barn.
Självklart förstår man att det förändrar hela ens värd att få barn och att det är så fantastiskt så man blir uppfylld av att vilja prata om det. Men borde man inte ha tillräckligt med folk att prata om det med? Borde man inte kunna komma på andra ämnen att tala om när man träffar någon som inte själv har barn? Borde man inte kunna komma på saker att intressera sig för i den andres liv?
Svårt att sätta sig in i hur det är såklart när man inte varit där själv, hur det är att ha barn. Men det är ju just det... Dom har ju inte alltid varit mammor. Borde inte dom ha lättare för att sätta sig in i hur DET är då?
Jaja... Kan prata länge om detta.
Va och såg SATC ikväll, äntligen! Älskade den! Så otroligt sorgsen och smärtsam den va när man känner alla karaktärer så väl. Dom är ju så bra skådespelare också. Vissa scener va så plågsamma så det va jobbigt! Men rolig och fin va den ju också. En film om vänskap mest av allt tycker jag...
Vi får ha filmkväll nån gång sen i vinter och titta på den och skratta och gråta ihop (shit va mycket tårar filmen frambringade)! =)
KRAM!
Skicka en kommentar