Ozzy my Ozzy!

Flickan som spelar min dotter i Zarah musikalen, frågande mig i går varför jag tycker Ozzy är så bra, han som ser så farlig ut? Jag svarade att han sjunger så bra och har så bra låtar. Men han är mycket mer än så för mig. Hans musik, hans röst kan få mig att gråta när jag lever mig in i det. Det är ju inte själva Ozzy som person kanske som får mig att känna så mycket, utan minnen förknippat med musiken som gör det så kraftfullt. Så som jag mådde när Ozzy fans där för mig, gör att jag uppskattar hans ljuva stämma på ett annat plan än bara lyssna till musiken. Vissa människor lyssnar till musik allmänt. Andra kan inte leva utan den. W.A.S.P "Kill fuck die" skivan får mig att känna något annat. Den är svår att lyssna till. Ramones, åh kära Ramones, I love it! När punk/rockmusiken tog en stadig plats i mitt liv kunde jag känna musiken på riktigt för första gången. Jag blev helt upprymd i kroppen. Mötley Crues "Shout at the devil", de tunga gitarrerna hos Motörhead eller Ozzys röst som får hjärtat att slår snabbare och man känner sann lycka! Tack, Ozzy för att du finns!