70-talet

Nu har jag spånat lite om vad jag ska hitta på till Companys premiärfest. Jag har sökt på nätet efter 70-tal. Musikalen är 70-tals inspirerad, då den hade premiär för första gången i New York 1970. Det var ganska coolt på den tiden. Jag gillar att det modet är på tapeten igen. Retro är coolt! Dessa stormönstrade kläder och annat känns så genuint och mysigt på något sätt. Kanske är det för att jag föddes i slutet av 70-talet och är uppvuxen med brun och orangeblommiga påslakan. Det var liksom lite mer rejält. Jag hade träskor och kraftiga jeans, utan någon tramsig puttinutt brodyr på. Idag finns det inte en enda byxa till flickor som är särskilt praktisk. Inte ens på babyavdelningen hittar du ett par jeans som inte är figursydda. Vet ni att det finns stringtrosor till femåringar!!! Jag skulle i och för sig ha gjort vad som helst för ett par rosa byxor med paljetter på när jag var liten. Jag sa till min mamma när jag var typ fyra år att jag skulle ha en glittrande kjol. Det fanns inte att få tag på när jag var så liten, så mamma fick sy en kjol av jättefint glittertyg. Jag minns den som igår. Det var det finaste klädesplagg jag hade. Inte konstigt att man blev teaterapa! Oj, nu fastnade jag i mina barndomsminnen en smula. Skulle kunna prata om lillstrumpa och systeryster, och om vårat tvåvånings lekhus i wellpapp hur länge som helst, men nu gällde det ju Company. Jag insåg att man inte hinner fixa särskilt mycket på en vecka, om jag inte skulle ta ledigt från jobbet och bara vara festfixare på heltid. Det får bli en dukning i 70-tals färger och mycket 70-talsmusik. Jag har ju naturligtvis inhandlat en 70-talig tunika som jag ska ha på mig. Jag utgår från mig själv så löser det sig!